Vilken ynnest det är att vara människa. Med allt vad det innebär. Jag tänker ibland att vilka fantastiska varelser vi är. Som kan böjas, förändras, utvecklas, läras och älskas. Och även älska. Vi kan göra så mycket. Och ända sätter vi upp begränsningar för oss. Mentala hinder, som trycker ner oss i en fyrkant med taggiga kanter.
För några år sedan läste jag en artikel om psykisk ohälsa. Det stod att 87 % av våra tankar om oss själva är negativa. Vi smakar på sifforna igen…åttiosju av hundra. Det innebär nästan att alla människor i Sverige ser sig själv i svart. Med misstro. Besvikelse. Avsky. Ångest.
Vad gör det med oss som kännande varelser? Med oss som kollegor? Som företagare? Och vad gör det med oss som föräldrar? Vad skickar vi med till våra människor runt omkring oss? Vad skapar det för klimat på sociala medier? Vad gör det med oss i möten med andra? Blir vi missunnsamma? Arga som alltid ska ha rätt? Tycka till om allt? Döva vår egna smärta genom att trycka ner någon annan?
Det väckte upp mina egna ögon för hur jag pratade om mig själv. Hur jag agerade runt mig själv. Och mot andra. Hur mitt eget agerande skavde i själen. Jag var verkligen inte snäll mot mig själv. Var jag då indirekt inte heller snäll mot andra?
Jag bestämde mig för att nu är det nog. Om jag ska börja någonstans behöver jag börja med mig. Sakta började jag upprepa för mig själv vid varje negativ tanke, skulle jag ha sagt detta till min bästa vän? Jag frågade mig oftare och oftare, om jag var snäll mot mig själv nu? Jag tog även ett papper och skrev ner det som var mina styrkor, sånt jag har svårt för, mina utmaningar och saker som jag tycker är jobbigt att göra. Jag skrev ner mina hinder, det som gör att jag inte vågar eller gör. Och skrev även ner – vad kan jag göra annorlunda?
Försiktigt, precis som ett barns första stapplande men åh så stolta steg, började jag förändra hur jag agerar mot mig själv. Jag tog hjälp av en coach, där vi pratade mycket om affirmationer och vad jag ville kunna göra i mitt liv men även med mitt liv. Jag började upprepa – allt blir bra & jag är bra, började tjohoo i spegeln till mig själv. Flera gånger kom min man in och frågade varför jag skrattade så, och jag kunde svara. Jag skrattar åt mig själv. Vilket vi sedan kunde skratta åt tillsammans.
Jag valde glädjen. Glädjen över mig själv. Till mig själv. Över att jag är en prövande, ibland misslyckande, stolt, ost & chokladälskande, överdrivet envis, glad, positiv, åsiktsdriven, pratande, känslig, stark, duktig, sårbar, driven, lat, förvirrad, tidsoptimist, empatisk, inkännande, trött och självsnäll kvinna på numera 51 år.
Som idag vågar mer och mer. Vara allt det där. Det goda och det onda. Och framförallt, tar för mig mer av det som livet ger. Tillåter mig själv att ha dåliga dagar. Klappa på mig själv när jag gör fel. Och misstag. Låter sakta allt det som är att vara människa få ta plats. Och istället inse att jag lär mig, varje dag. Över hur jag kan utveckla mig själv och vad jag växer när jag ödmjukt får ta del av andras goda kunnande. När jag får sätta egna frö i själen. Låta känslor växa, ta plats. Och att inse, att jag vet absolut ingenting om någon annans resa. Bara den som är min.
Just det har självsnällhet gett mig. Vad kan självsnällhet göra för dig?