Hade förmånen att recensera Gnesta revyn i helgen. Är fortfarande så otroligt tacksam över att jag vågade svänga in på vägen där det stod journalistik såhär 25 år senare. För efter min utbildning på Kalix Folkhögskola blev det ju inte alls journalistik. Jag landade någon helt annanstans. På Luger i Stockholm. Med konserter, musik och projektledning istället. Orden tappades bort men jag älskade ändå det där bananskalet som jag halkade runt på. För det gav mig de finaste vänner och de allra vackraste minnena. Men är otroligt glad över att nu få landa i det skrivna ordet. Så hur var revyn? Alldeles imponerande faktiskt.
De fina bilderna är av Joakim Kromnér, Stingray Film & TV
Det är fint att vara Gnestabo!
Det roliga med lokala revyer är ju att inget och ingen går säkert. Precis som det ska vara. I en av kvällens första sketcher förklarar även ”Greger från Statens humorråd” för oss vad man inte får skämta om. Exempelvis ska man inte skämta om liberalerna, statsvetare, Ulf Lundell, sexuella minoriteter eller hantverkare. I Gnesta får man inte heller skämta om varken Laxne, Gustaf Fridolin eller elever på Freja. Inte heller lättköpta skämt går hem. Vilket de såklart gör alldeles utmärkt en kväll som denna. Det funkar helt klockrent att skämta om lokala händelser. Vilket ensemblen på scen lyckas alldeles särdeles bra med. För vilken fartfylld, rolig och händelserik föreställning de bjuder oss på. Med fästet i det lokala och kommunala. Och det både syns och hörs att man har arbetat med en regissör och sångcoach. Att de på scen egentligen har andra dagjobb är stundtals svårt att tro. Vissa rör sig så hemtamt, att det känns som om detta görs dagligen. Att de har roligt och njuter av att trycka till lite sådär lagom mycket skiner också igenom. Professionellt ut i fingerspetsarna.
Det finns flera tillfällen när det riktigt lyfter och skrattet bubblar fram, som i fenomenala Mats Hammarlöfs ”Gnesta – Lokalpatriotism i sin sanna natur” Aldrig har jag väl skrattat så mycket åt en utandning. Att Mats är veteran i dessa sammanhang är tydligt.
Carina Nilssons ”Hack i skivan” är fyndig, just utifrån sin oväntade utformning. Humor kan verkligen vara underbar i all sin enkelhet. I ett lysande ABBA-medley porträtterar Per Bormark, Jenny Wolf, Carina Nilsson och Mats Hammarlöf de lokala kommunpolitikerna på ett härligt och lite vasst sätt. Fredrik Gustavssons GW Persson är också riktigt bra. Satiriskt och humoristiskt mot dagens lokala Facebook-grupper. Eva Lysell får en att aldrig vilja flyga billigt igen. Åke Sandklef och Per Bormark bjuder på sig själva på alla sätt och vis inklusive sin imponerande musikalitet i komiska ”Köttbeat”
Något nummer borde ha kortats ner, det tar lite för lång tid innan själva skämtet landar, men på det stora hela är detta något av det bättre jag har sett i revysammanhang. Allt sitter. Repliker, sången, kostymbyten och danssteg. Scenografin är genomarbetad. Ljus och ljud är som vilken professionell föreställning som helst. Framförallt flyter varje nummer in och ut på ett helt sömlöst sätt. Jag är mäkta imponerad och tycker verkligen att alla ska gå man ur huse för en trevlig revykväll. Revy är helt enkelt gott för själen och det blir inte mycket godare än såhär!
